Fjong!

Ingen tvekan där. Jag har en liten pojke i min mage!

Jag är fortfarande omtumlad. Har knappt kunnat ta in och fatta. Han mår bra. Det är en pojke. En liten M. Jag har hela tiden varit säker på pojknamnet. Morfars namn. Tjejnamnet var jag lite osäker på.

Han låg där och pillrade och vinkade. Det är ju helt fantastiskt! Jag såg fingrarna. De små fötterna. Kamrarna i hjärtat. Att det fanns lite vatten i magsäcken- han hade druckit. Och i blåsan- han var lite kissnödig.

Det prel. datumet stämde på pricken. Den 6 oktober. Jag är alltså i v 19, som jag trodde. Snart halvvägs.

Jag har ju hela tiden känt att det är en pojke. Jag behöver ändå tid för att smälta och förhålla mig till det. Jag ska bli pojkmamma. Också. Jag är lite förvånad över att detta verkar betyda rätt mycket för mig. Jag, som gärna ser kön som nåt flytande. Nåt jag förhåller mig till dagligen, på så sätt att jag anser mig ha rätt att vara precis så mycket man och precis så mycket kvinna som jag vill. Från dag till dag. Kön är för mig en lek med roller, och jag vill inte se det som något som begränsar. En människa får innehålla alla sorter. Ändå möter vi ju olika ideal beroende på vilket biologiskt kön vi har. Det finns förväntningar. Det är svårt att komma ifrån. Det finns många mansideal och mallar som jag inte är så förtjust i.

Nå. Det behöver inte vara så stor grej. Faktum är att jag har en liten guldklimp i min mage! En liten människa som ska få leva med mig och Loppan och bli en fin person, oavsett kön. En bebis, det finns en bebis!

Ex-Fru följde med mig. Det var fint att få dela. Hon fick en tår i ögat.

Hon sa att det är lite svårt att förhålla sig till att jag förändras. Att jag är rund, bullig och kurvig, jag som oftast varit androgyn el grabbig. Och nu är jag så kvinnlig. Jag höll med om att det är ovant.

Och tänk va. Efter dessa så oroliga månader så har jag kommit såhär långt. Det vågade jag knappt hoppas på. Och det funkade! Att resorna till Danmark har gett mig detta- det är bara så ofattbart. Det gick, fanimej! Nu är jag ju inte i mål än, men jag tror att jag måste våga tro nu. Att det kanske ska hålla hela vägen. Jag tackar alla tänkbara högre makter för att livet är precis så som det är exakt just nu.

Jag fick massor av bilder med mig.

GLAD!!!