Jag är dålig på att skriva nåt just nu. När det blir så blir det sådär halvtaskigt från mobilen. Jag hatar att skriva halvtaskigt.

Veckorna rullar på. Jag tycker att det blir svårare och svårare att hinna med att jobba, ta hand om hemmet och Loppan. Mest är jag frustrerad över att jobbet tar för mycket av min tid och energi. Jag har väl inte den just nu. Energin alltså. Eller- jag behöver den till annat. Jag behöver tid till eftertanke, till att såsa och ta saker i sin takt. Och det har inte gått så bra. Fast jag jobbar på det, hela tiden. Att, trots att det finns saker som kräver sitt, hitta nåt lugn i mig som gör det möjligt att vara närvarande ändå. Närvarande i Loppan, och i kroppen. Och ge själen en chans att hinna med.

Jag går in i vecka 13 idag. Tack och lov. Jag kan dock inte känna mig lugn i det än. Jag behöver det där ultraljudet på torsdag för att våga tro på det ordentligt. Jag nojjar. Jag nojjar när det känns för lite, när det känns för mycket. När det känns som att magen krympt ihop. Fast igår provade jag några byxor som jag inte haft på ett litet tag. Och de var omöjliga att få igen, så växt måste den ha gjort!

Generellt kan man nog säga att det känns mindre i kroppen nu än det gjort tidigare. Det spänner och drar mindre i livmodern, och jag mår mindre illa. Och det är väl ungefär som det ska har jag förstått. Att ofta avtar det där just runt och efter v 12. Nu kommer illamåendet mest efter att jag ätit.  Kaffe är fortfarande out of the question. Fruktjuicer- äpple och päron. Det vill jag helst dricka.

Loppan vaknar!