Igår var det dags. Kalas på Lek och Buslandet. Syster plus kusiner anlände kvällen innan, och samtliga inbjudna ungar hade tackat ja. Vi hade räknat med visst bortfall pga semestrar och därför bjudit några extra. Men samtliga kom. På morgonen var vi aningens stressade. Stort ansvar att hålla koll på 11 vilda barn 4-9 år, frisläppta under flera timmar bland andra barn, hoppborgar, rutschkanor och klätterväggar.
Det gick bra, dock. Loppan var överlycklig, fick jättemycket presenter, pizza och glass, fick sitta i prinsesstolen, dela ut godispåsar och stå i centrum. Så det var värt allt!
Efteråt hem med trötta och speedade kusiner plus Loppa. Vattenspridare, lek med alla presenter. Kl 21 skjutsade vi syster plus barn till nattåget mot norr. De skulle vidare hem till mamma och pappa. Loppan bröt ihop. Dels separationen från älskade kusiner, dels orättvisan i att de fick åka till mormor och morfar och inte hon. Vi åker upp om en och en halv vecka, men det var ingen tröst just då.
Min kropp var helt galet trött igår. Springa runt på ett lekland och jaga barn i tre timmar, följt av intensivt barnhäng utan vila fram till kvällen- är inte lika lätt gjort numera. Att det gör ont och att jag är trött kan jag ta- jag blir mest orolig för att jag ska göra nån skada med min brist att veta var gränsen går. Jag har svårt med det i vanliga fall- att veta vad jag klarar. Jag kör ofta tills jag stupar. Det känns inte som nån bra idé i det här läget.
Nå, det sparkade på imorse så jag antar att allt är som det ska. Loppan sover vidare, trots att Bosse envisas med att börja köra traktorn precis härutanför från klockan sju! Jag borde börja röja upp, och kanske duscha av mig allt detta glitter som täcker mig från topp till tå. Jag blev piffad igår, med födelsedagspresentsglittret.
I övrigt så är jag väldigt full utav tankar runt det här med att leva ensam. Eller inte ensam, men utan partner. Tänk, jag trodde aldrig det skulle bli nån big issue. Jag var ju inställd på det. Men nu är jag emellanåt så fruktansvärt, djupt ledsen över att inte ha någon att dela vardagen med. Inte det där praktiska, även om det ju underlättat attt vara två där också. Men det kan jag visst klara av själv. Nä, allt det andra. Att ha nån att dela tankar med. Närheten, både fysiskt och psykiskt. Att få höra ihop. Och jag blir jätteledsen över att hag haft det och förlorat det. Valt bort det. Det kanske var ett av mina största misstag, och det är nog oåterkalleligt. Och att hitta det igen... Jag kan inte riktigt se hur det skulle gå till. Tanken på att vara själv under en oöverskådelig framtid- den gör så ont. Sen blir det förhoppningsvis inte så. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och jag är så rädd för att Ex-Fru ska träffa nån annan. Det borde jag inte vara, för hon förtjänar det. Men utan henne skulle det bli så fruktansvärt tomt.
Det kanske är hormoner inblandade också.
Söndag. Vi ska inte göra nåt speciellt. Leka med grannbarnen, kanske bada lite. Röja. Det är varmt och vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar