Jag funderar.

Vaken i ottan, som vanligt.

Jag försöker låta bli att känna efter hur det känns i magen, men det är svårt. Jag skulle önska att det kändes mer. Aningens ömt kanske, om jag känner efter mycket. Men svårt att veta vad som bara är den där känsloklumpen, vad som är efterdyningar av själva inseminationen och om det finns nåt annat. Barnmorskan sa att man kan ha ont av själva inseminationen, och att det är OK att ta en Alvedon. Igår gjorde det rätt bra ont när jag satt på tåget. Fast kan ha varit magkatarr också som spelade in. Nu verkar det vara lugnt. De lever än, fröna. Åtminstone till kl 13 idag. Ägget borde ha släppt nu. Så antingen har det hänt nåt, eller så har det inte gjort det.

Jag sa det på Stork, att jag försökte hålla förväntningarna nere. Att jag vet att chansen att det ska ta på första försöket inte är stor. Barnmorskan sa att många säger så, men att man ändå ska vara beredd på en ordentlig reaktion om det blir ett minus på stickan när det är dags att testa. Att man då får ge sig tid att sörja. Ta några dagar och vara ledsen och tycka synd om sig själv. För man har ju hoppats, ändå. Men sen, när man fått grotta in sig igen. Lyfta blicken, komma ihåg att det är helt normalt att det kan bli minus, att det inte på nåt sätt betyder att nåt är fel. Och så på´t igen. Att allt mellan 2 och 6 försök är normalt i min åldersgrupp.

När jag satt på tåget ringde mina föräldrar. Jag svarade inte. De vet inget. Jag tror nämligen att de skulle tycka att det är dumt. Att det blir för mycket för mig att orka själv. Och hur ska jag ha råd? Och jag känner att det där. Det vill jag inte höra. Det funderar jag nog på ändå. Mina förädrar är jättebra. Men de är lite nojjiga och nervösa. Jag har nog med min egen nojjighet och min nervositet. Jag kommer från norrländsk arbetarklassbakgrund. Man tar inte lån, till exempel. Man har de pengar man har, och vill man ha nåt dyrt så sparar man. Om det inte gäller en bil, då kan det vara OK. Det sitter tokdjupt rotat i mig. Nu hade jag ju sparat till det här försöket, men nu är mina förråd i princip heltömda. Nästa gång blir det lån. Jag tror att det kommer att tycka att det är jättedumt. Men lånet på bilen är avbetalt om tre månader, och om jag kan ta ett lån på 80 000 för att köpa en bil- är det så knäppt att ta ett på 15 för att försöka få till ett barn? Jag kan inte riktigt tycka det.

Hursom. Därför har jag valt att inget säga, förrän eller om det skulle börja växa nåt i magen. För när det väl är ett faktum- då tror jag bara att de skulle bli glada. De älskar verkligen sina barnbarn. Men det känns trist att inte kunna dela det här som hänt. Jag vacklade lite i det igår, ville berätta. De som egentligen vet vad det handlar om, som jag pratat med ordentligt, är min syster och Ex-Fru. Två kompisar vet att jag går i de tankarna och att jag tänkt göra detta på riktigt, och två arbetskompisar också. Men de är inga jag pratar med om det speciellt ofta eller mycket. Det känns som att jag skulle vilja prata om det jättemycket.

Nå, nu vaknar Loppan och Ex-Fru hör jag. Ex-Fru sov över eftersom jag kom hem så sent igår. Jag ska gå in till dem och landa lite i att vara hemma igen, i mitt som är nu.