Simma, små kompisar.

På tåget, i Sthlm om en knapp timma. Jag vet inte om jag kan skriva om d här just nu. För jag fattar fanimej inte vad som hänt. Jag vaknade kl 4 imorse. Morgonbestyren med Loppanflöt oförskämt bra. Jag lämnade på dagis kl 7. Sen ilfart till Arlanda, med ExFru som chafför. Så ringde jag och fick tid kl 13. Och sen flög jag, och sen åkte jag tåg, och sen hittade jag till Storkkliniken, och så åt jag en macka på cafe. Så var d dags. Fram till hit hade jag varit hyffsat dödsnervös- över att inte hinna, åka fel, inte hitta. När jag äntligen kom fram blev jag lugn. Och så fick jag lyssna på Amy Winehouse när bebisfröna trycktes ut. Eller in. D gjorde inte ont, men kändes. Sen låg jag kvar en tjugo minuter men visste inte riktigt vad jag skulle tänka på. Sen betala, gå till centralstationen, ta första tåget mot Sthlm. Jag vet inte vad jag ska känna. Nu vill jag mest sova. Men det spänner i livmoderstrakterna. Antagligen för att det varit ett främmande föremål där. Jag kom i precis rätt tid sa barnmorskan. Det fanns en liten bloddroppe och bra med sekret. Hon trodde ägget skulle lossa under kvällen och då är spermierna där och väntar. Det är bra. Men absolut ingen garanti för nåt alls. Kontrollfreaket i mig tycker inte om den här bristen på kontroll. Även om jag gör allt rätt. Så kommer det ändå gå som det går. Men det är helt surrealistiskt. Jag klappar lite på min mage och hoppas att... Hoppas, helt enkelt. Tänk. Att jag gjorde det.