Inatt vaknade jag av att Loppan ropade. Hon har sovit med 8-åriga kusinen på sitt rum. Loppan vill lyssna på en skiva innan hon somnar, det vill inte kusinen. Loppan har funderat på detta kluriga hela veckan, och hittat en lösning som hon var så stolt över, som skulle göra att båda fick som de ville.
Skiva ena kvällen. Ingen skiva den andra.
Så igårkväll var det hennes tur att få som hon ville- det skulle lyssnas på skiva. Sen vaknade hon på natten och kom på att hon glömt bort det. De somnade utan skiva.
Hon var helt knäckt och bara skrek.
Det tog ett tag att få ur henne vad skrikandet handlade om, men när vi fattade så löste vi det enkelt genom att en skiva sattes på mitt i natten. Och en liten viskning till kusinen att jag skulle komma in och stänga av så snart Loppan somnat.
Löste sig fint alltså. Men då var kl 3 och jag var kissnödig. Så då blev jag ju tvungen att testa. Och jo- där stod det klart och tydligt att jag visst var gravid.
Denna information gav mig inte samma känslor som sist. Då var känslan mer naiv, att jahapp, det här gick ju snabbt! Och jag var jättejätteglad.
Jag är glad nu också. Fast inte sådär spontant och direkt. Det finns oro också. Jag tror att jag kommer att försöka leva på, utan att låta allt handla om det här. Bara få de här veckorna att gå. Lättare sagt än gjort, jag vet. Den där vidare tanken- att de där bokstäverna på testet skulle innebära att det kommer ett barn- den vågar jag nog inte ha. Rädd för att det skulle hända samma sak som sist- att det isf skulle betyda att nåt var fel på mig. Fast jag panikerar inte. Hyffsat lugn ändå. Mer sådär att jag säger till mig själv att ta det lugnt så får vi se vad som händer. Men självklart är jag jättejätteglad över att steg ett fungerade. Den där ångesten jag haft den senaste veckan- det blir inte riktigt så. Oavsett hur det blir så blir det inte riktigt så. De närmaste veckorna, månaderna eller kanske bara dagarna blir inte bara ledsenhet efter ett försök som inte funkade. Inte som efter förra försöket som inte blev nåt. Det blir på ett annat sätt, oavsett. Det känns bra.
Jag antar att jag får ringa till Mama Mia igen då, imorgon. Hoppas att jag får åka dit också, den här gången. Då ska jag kolla om jag kan få en tid till tidigt ultraljud runt v 8. Jag behöver verkligen få göra det. Jag tror inte att jag vågar glädja mig annars. Sist tror jag att jag fick tid för inskrivningssamtal runt v 11. Det kändes så otroligt långt bort. Det skulle kännas bra att ha en tid inom överskådlig framtid också.
Om jag nu kommer ända dit. Vi får se hur det går.
Jag fattar det inte riktigt än, vad som hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar