Oj så deppigt.

Jag har mått så kasst de senaste två-tre dagarna. Alla symptom som jag tyckte var så tydliga, som fick mig att tro att jag faktiskt blivit gravid-

som bortblåsta.

Att fundera på fortsättning tar andan ur. Jag bara orkar inte tänka på kanske två månaders väntan innan jag har råd att åka igen, och sen en gång till- väntan på äl, väntan på att få testa. Hopp och förtvivlan. Och den där jävla väntan. Allt annat på paus. Det måste kanske inte vara så, men jag lyckas inte få till det på nåt annat sätt. Jag har haft en panikkänsla som gjort det nästan oöverstigligt att samtidigt leva i vardagen. Den totala avsaknaden av alternativ känns kvävande. För vad är alternativet? Att lägga ned det här projektet. Och det går ju liksom inte. Insikten om att det här väntande livet kommer att fortsätta länge än- jag vet fan inte vad jag ska göra med den. Jag vet verkligen inte hur jag ska orka. Samtidigt som jag vet att jag måste orka, för det finns inget annat.

Nä, fy. Nu är det inte kul, det här.

Imorse var jag så arg på mig själv, när jag åkte till en konferens som jag anmält mig till. Superintressant ämne, men just då kändes det bara helt oöverstigligt att sitta och diskutera med människor jag inte kände. Jag tycker sånt är svårt vanligtvis, nu kändes det inte ens genomförbart. Hemma igen, så är jag glad att jag gjorde det. Konferensen var fantastisk, och jag överlevde diskussionerna. Det är väl tur ändå på nåt vis, att jag inte tänker efter före utan sätter mig i såna situationer. För en stund får jag ju nåt annat att tänka på. Nästa vecka börjar jag och min kollega hålla kurstillfällen i en samtalsmetodik och det ska vi göra hela våren. Det är så läskigt så att jag bara vill kräkas när jag tänker på det. Men det är väl samma där. Kanske.

Ikväll har vi lekt båt. Tio minuter efter att vi kommit hem från dagis så fanns hela Loppans rum ute i vardagsrummet och var en båt med sovplatser, restaurang, en arg kapten, många barn och en massa annat. Finns det nån med barn som lyckas ha ett städat hem mer än tio minuter? ;o) Sen spelade vi Bamse-spel och därefter var mamman jättetrött och Loppan jättepigg. Efter mycket tjat och mycket gnäll kom hon till sist i säng och somnade på två röda. Det ska jag oxå göra nu.

Ibland känns det som att orden "Jag älskar dig" är så otillräckliga. Jag önskar att jag kunde förklara för den lilla hur otroligt mycket jag älskar henne. Alltid, minst lika mycket när vi bråkar om läggningstider som när vi har det mysigt. Hon är verkligen det bästa och mest fantastiska jag har i mitt liv.